Gasa och bromsa...

Jag har länge känt mig tom och ensam, rastlös och uttråkad. Det har blivit så på grund av vår situation, det fanns en tid då jag knappt vågade gå ut tio minuter med hundarna och lämna Mikael ensam. Det går framåt hela tiden och det är både för min och för Mikaels skulle som det känns så bra att vi börjar kunna göra saker på var sitt håll.

Så från att ha varit hemma dygnet runt och i princip bara åkt och handlat så har jag helt plötsligt bokat in mig på så mycket att jag nästan känner att jag får bromsa. Inte för min skulle, men för Mikaels. Han blir ju hemma ensam när jag ska iväg, så det är svårt att vara borta flera timmar varje dag med gott samvete.

Igår var jag och Dia på hundpromenad med en kompis och hennes schäferhane. Efter promenaden gasade jag iväg och hämtade Sara på jobbet för att sedan styra in mot stan. Där njöt vi av citronte, kaffe, yoghurt och samtal kring Saras stundande bröllop.

Idag har jag besökt arbetsförmedlingen för att prata om fortsättningen efter sjukskrivningen och på vägen hem tjuvshoppade jag på Rusta. Jag har fått lite inredningsmani som jag försöker dölja för Mikael, som säkert tycker att pengarna kan läggas på något viktigare. Just därför jag desperat handlar på Rusta, billigt! :) Jag hämtade upp en pizza i farten som jag dukade fram åt Mikael när jag kom hem. Efter att ha rastat hundarna bar det av igen in till stan där kära Sara bjöd mig på en mäktig middag på Sherlock's.

Det som är roligt med att vara borta är också att få komma hem. Hem till Mikael och tre galet glada hundar.

 
 
 
 
 

Det rullar på...

...med upp och nergångar. Det är svårt att planera framtiden, det gör ont att drömma. Men ändå, det går framåt. Jag försöker fokusera på det som är vackert i livet.
 
 

Att bara ge efter

Jag är expert på att kämpa emot svårigheter, att envist hoppas på förbättring, och att vägra att ge upp. Men kanske har vi nu kommit till en punkt där jag bara ska ge efter för livets gång. Bättre fly än illa fäkta heter det ju. Ja, kanske är det så. 
 
Jag skjuter upp allting ändå, distraherar mig genom att teckna. Morgondagen får utvisa om det kanske trots allt är nu som jag ska ge upp.