Dagens tanke: den bortglömda ödmjukheten

Jag har läst två mycket intressanta inlägg den här morgonen som stärker min uppfattning om att vi befinner oss i den egocentrerade människans tidsålder. Inlägget och artikeln  handlar om att låta barn vara introverta och  tystlåtna om detta är deras natur,  ochatt vi vuxna ska sluta tvinga barn att ta plats. Idag är epiteter som självsäker och utåtriktad och social det bästa som kan tillskrivas en människa, till och med ett barn. Man ska ta plats på förskolan, i skola, på jobbet och i sin vänskapskrets. Man ska kunna tala för sig, säga vad man tycker, ta för sig och utvecklas till en stark individ. 
Visst är detta egenskaper som är bra att besitta, men jag kan inte låta bli att undra vart alla de andra viktiga egenskaperna tog vägen från våra agendor. Egenskaper som att kunna vara tyst och låta andra komma till  tals,  att visa förståelse för att alla inte är rustade med samma styrka som jag själv, att inte alltid säga vad jag tycker av respekt för andra, att lära  de "högljudda"  barnen i klassen att vara  tysta istället  för att alltid försöka få de tysta barnen att tala. Visst är det bra att vara en stark  individ, men är det inte minst  likaviktigt att vara ödmjuk? Vi är inte bättre än någon annan, och andra är heller inte bättre än oss. Enligt min uppfattning är den riktigt starka och självsäkra människan den som inte har behov av att synas och höras. Den som har styrkan att vara  ödmjuk. 

Länken till inlägget http://www.linusjonkman.com/?p=4459
Länken till artikeln http://www.tranastidning.se/artikel/120540/patricia-franzen-varfor-maste-barn-ta-plats



/Sara

Dagens tanke

Jag funderade på en sak när jag skulle gå på bio tillsammans med min sambo ocSara h ett par arbetskamrater till honom förra veckan. En utav arbetskamraterna sa att han hade hört rykten om filmen som sa att den skulle bestå av en timme tråkigt och en och en halv timme action. Jag har inte läst några recensioner så jag vet inte vilket omdöme filmen fått, men en sak står klart efter att jag sett filmen; personen bakom det tidigare uttalandet och jag har definitivt inte samma uppfattning om vad som utgör stämning i en film. 
För mig är det spelet mellan fiender, vad som pågår inom olika relationer och fenomen inom det mänskliga psyket som är  det som verkligen fångar mig. Hur en persons inre förvrids och förvandlas är för mig mycket mer intressant än tusentals orcher som kommer marcherande. Nu gillade jag filmen, men jag blir ganska lätt uttråkad av långa stride, även om det naturligtvis också är spännande ibland. 

Det måste vara detta som gör mig till ett sådant Game of thrones - fan. Det finns få saker som är så spännande som psykologiska mekanismer och intriger. Därför skulle jag säga att hobbit-filmen bestod av en timme spänning och en och en halv timme action     





/Sara