Dagens tanke: den bortglömda ödmjukheten

Jag har läst två mycket intressanta inlägg den här morgonen som stärker min uppfattning om att vi befinner oss i den egocentrerade människans tidsålder. Inlägget och artikeln  handlar om att låta barn vara introverta och  tystlåtna om detta är deras natur,  ochatt vi vuxna ska sluta tvinga barn att ta plats. Idag är epiteter som självsäker och utåtriktad och social det bästa som kan tillskrivas en människa, till och med ett barn. Man ska ta plats på förskolan, i skola, på jobbet och i sin vänskapskrets. Man ska kunna tala för sig, säga vad man tycker, ta för sig och utvecklas till en stark individ. 
Visst är detta egenskaper som är bra att besitta, men jag kan inte låta bli att undra vart alla de andra viktiga egenskaperna tog vägen från våra agendor. Egenskaper som att kunna vara tyst och låta andra komma till  tals,  att visa förståelse för att alla inte är rustade med samma styrka som jag själv, att inte alltid säga vad jag tycker av respekt för andra, att lära  de "högljudda"  barnen i klassen att vara  tysta istället  för att alltid försöka få de tysta barnen att tala. Visst är det bra att vara en stark  individ, men är det inte minst  likaviktigt att vara ödmjuk? Vi är inte bättre än någon annan, och andra är heller inte bättre än oss. Enligt min uppfattning är den riktigt starka och självsäkra människan den som inte har behov av att synas och höras. Den som har styrkan att vara  ödmjuk. 

Länken till inlägget http://www.linusjonkman.com/?p=4459
Länken till artikeln http://www.tranastidning.se/artikel/120540/patricia-franzen-varfor-maste-barn-ta-plats



/Sara
#1 - - Andrea:

Åh jag e lite kluven ang det där. Dels tycker jag att det skitbra att man lär alla att ta plats. Men det är samtidigt som du säger, nästan ännu viktigare att förbli ödmjuk och inte arrogant och överlägsen.

Jag själv är en introvert och fick ständigt tjat på mig om att våga ta plats, lek med de andra barnen, våga slå knytnäven i bordet osv. Dock så e sånt svårare för vissa än för andra, och det fanns inga vettiga verktyg för att lära barnen sånt. Det är nåt jag fått lära mig allt eftersom och jag själv önskar att jag lärdes upp redan som barn.

Jag tycker däremot att vi, spec i Sverige måste bättra oss i att våga vara stolta. Det är fortf för mkt "inte ska väl lilla jag"-mentalitet och det är nog orsaken till varför så många är avundsjuka och tillber jante som nån slags gud.

Vi har knappt nån retorikutbildning i Svenska skolorna vilket jag tycker är synd. Där skulle barnen få träna på vett och respekt, samtidigt som de lär sig när och hur man kan ta plats på ett sjysst och trovärdigt sätt. Hur man är högljudd och ödmjuk på samma gång.

Tycker det e bra att det börja komma diskussioner kring detta! :)


Svar: Jag skulle vilja säga såhär ; det vore skitbra om man lärde alla hur man tar plats på rätt sätt och lagom mycket. Jag jobbar som lärare och mitt intryck är att barn idag är väldigt duktiga på att ta plats, att både synas och höras. De är vana vid att vara i centrum, att bli lyssnad på och bejakad för sin person. De är duktiga förhandlare och argumentatörer och de vet att de har rätt att få vara med och bestämma. Allt detta är i rimliga nivåer positivt för deras utveckling, men jag ser också behov av att lära barn och unga att vänta på sin tur, att lyssna och bejaka andra och att inte tro att de vet och kan bättre än andra. Att vara tyst och lugn är också väldigt positiva egenskaper.
Självklart ska man vara stolt över sig själv och det man åstadkommer! Men det tycker jag att folk är. Jag håller inte med om att jantelagen råder i Sverige, eller att fenomenet skulle vara särskilt svenskt. "jante-fenomenet" förekommer på många håll i världen och i många kulturer, och frågar man folk från andra länder så är det inte alls så att alla tycker att vi är tysta och tillbakadragna. Jantelagen som sådan är långt ifrån positiv, och när jag talar om ödmjukhet är det inte jantelagen jag syftar på. Det är skillnad på att vara stolt och att vara egocentrerad och skrytsam. Självfallet ska individer få blomstra och även bli erkänd av omgivningen, och så tycker jag också att vi är i Sverige. Det är vår bild av oss själva som måste förändras, vi måste inse att vi är starka och kreativa här i Sverige.
Jag tycker det är stor skillnad på att vara en stark och stolt individ och att ha behovet att "ta plats". Jag uppskattar inte vuxna som tar överdrivet mycket plats och som bara pratar om sig själv. Dessa skulle tjäna på att bli lite mer lyhörda för sin omgivning.
Men jag håller såklart med dig om att man ska lära barn att vara stolta över sig själva och att man ska tro på sig själv att man kan. Men det utesluter inte att man samtidigt är ödmjuk.
Johanna och Sara Lekhammar

↑