Dagens tanke: den bortglömda ödmjukheten

Jag har läst två mycket intressanta inlägg den här morgonen som stärker min uppfattning om att vi befinner oss i den egocentrerade människans tidsålder. Inlägget och artikeln  handlar om att låta barn vara introverta och  tystlåtna om detta är deras natur,  ochatt vi vuxna ska sluta tvinga barn att ta plats. Idag är epiteter som självsäker och utåtriktad och social det bästa som kan tillskrivas en människa, till och med ett barn. Man ska ta plats på förskolan, i skola, på jobbet och i sin vänskapskrets. Man ska kunna tala för sig, säga vad man tycker, ta för sig och utvecklas till en stark individ. 
Visst är detta egenskaper som är bra att besitta, men jag kan inte låta bli att undra vart alla de andra viktiga egenskaperna tog vägen från våra agendor. Egenskaper som att kunna vara tyst och låta andra komma till  tals,  att visa förståelse för att alla inte är rustade med samma styrka som jag själv, att inte alltid säga vad jag tycker av respekt för andra, att lära  de "högljudda"  barnen i klassen att vara  tysta istället  för att alltid försöka få de tysta barnen att tala. Visst är det bra att vara en stark  individ, men är det inte minst  likaviktigt att vara ödmjuk? Vi är inte bättre än någon annan, och andra är heller inte bättre än oss. Enligt min uppfattning är den riktigt starka och självsäkra människan den som inte har behov av att synas och höras. Den som har styrkan att vara  ödmjuk. 

Länken till inlägget http://www.linusjonkman.com/?p=4459
Länken till artikeln http://www.tranastidning.se/artikel/120540/patricia-franzen-varfor-maste-barn-ta-plats



/Sara
↑