Ett halvår har gått

Idag är det ett halvår sedan Mikael drabbades av hjärnblödningen. Det känns som en evighet sedan, samtidigt som tiden bara har rusat. Det har egentligen inte funnits någon "tid". Men från att ha stått på neurointensivvårdsavdelningen och hållit hans hand och inte vetat om han skulle överleva, till att leva hemma tillsammans igen, laga mat, åka och handla, gå med hundarna och börja så smått planera framtiden så känns det att tiden jobbar för oss.

Ibland är det nästan som om jag har glömt den där tiden då han låg i koma, den här känslan av att mentalt förbereda sig på att när som helst få ett dödsbesked. Och när jag får plötsliga flashbacks av vad som faktiskt har hänt så drabbas jag av en tillfällig chock.

För det mesta är det ju skönt att inte minnas. Att leva nu och här och blicka framåt. I denna odefinierbara tid gläds jag åt att klockan tickar så fort, veckorna och månaderna springer förbi. Tiden är vår vän i allt det här, låt allt bara få rulla framåt, för vi har en lång väg kvar att gå.